72
svullnade lymfkörtlar. Hos Venhälsan, mottagningen på Södersjukhuset
i Stockholm, vände sig läkaren till min pojkvän: ”Du är inte
hivpositiv.” Då förstod jag och fick kallsvettningar, och sedan sa han
som det var. Jag fick träffa en psykolog direkt. Det var väldigt bra skött
alltihop. Men min värld rasade samman. Det var ett dödsbesked.
Ingen jag känner vill sitta ensam hemma
eller ha tio olika personer som kommer
med färdiglagad mat. Ju äldre man blir
desto mindre vill man vara ensam.
Det var inte heller roligt att jag hade smittat ner mig under ett
förhållande. Det innebar att jag hade svikit min partner. Det är nog
lättare för homosexuella att hoppa över skaklarna. En man har ju
sex utanför kroppen, snoppen är utanför, så det är väl en skillnad i
känslan. Jag har hört folk prata om att vara ute och ruska i busken
eller att tömma och glömma. När en tjej springer ut med en karl är
det inte bara att ruska på; det är mera intimt. Jag tror att det finns
en skillnad i sexualiteten, helt enkelt.
På den tiden arbetade jag heltid. Jag fortsatte ett antal år efter
det, tills det syntes på mig att jag inte orkade. Med hiv kan man
aldrig få ett normalt liv. En halvtidssjukskrivning är nog det absolut
bästa för de flesta. Heltidssjukskrivning fungerade för mig bara för
att jag hade så många vänner och så många hobbies. Och så hade jag
hela tiden en relation som höll.