48
Tycker du med perspektiv på den tiden att det var något
moraliskt tveksamt med livet du levde?
Nej. Jag kan inte se att det var något negativt. Det jag kan ångra är
att jag ägnade så mycket tid åt att bara vara ”promiskuös”. Jag hade
kompisar som åkte till Sorbonne i Paris och studerade eller blev
kända designers. Jag gjorde ingenting. Samtidigt får man inte glömma
att min utgångspunkt var att jag skulle dö. De gav mig ungefär ett
halvår. Skulle man börja en utbildning på Sorbonne då?
Hur klarade du dig? Det måste ha kostat en hel del att
hålla i gång …
Jag åkte direkt in till Vickan i Kungsträdgården från Trångsund
där jag hyrde ett rum. Jag träffade Sighsten Herrgård och många
andra som bjöd på allt! Jag gjorde ingenting för det, det var inte något
sexuellt med i bilden. Däremot hade jag en estetisk ådra, alla tyckte
att jag var snygg och hade jättesnygga kläder. Jag har haft alla möjliga
stilar. Spretigt hår, bakåtslickat blått hår, vitmejkad i ansiktet, långa
tygsjok. Jag gjorde till och med egna skor. Eller så var man väldigt
strikt, nästan nazistaktig, och gick på Stockholms gator på det sättet
och satt på Norrmalmstorg, vitsminkad bland andra vitsminkade!
Den första tiden drack jag mycket; det var några korta år före hiv
när det bara var roligt. Med hiv förändrades allt. Jag kunde ligga i
parker och på trottoarer och skrika och få ut min ångest på det sättet.
Jag hade verkligen dödsångest. Tidigare hade jag haft skygglappar.
Efter hiv blev jag nedstämd så fort jag drack. Det var en mix av
ångest och depression och känslan att jag måste skynda mig för att
hinna göra allting. Jag skulle ta ut arvet i förskott. Jag ville inte ha
några prylar, jag ville bara skynda mig att leva.