112
Jag kunde lifta upp till Stockholm eller Göteborg eller Västerås.
Jag tänkte aldrig på att jag kunde råka riktigt illa ut. Men det var ju
inte riktigt som det skulle vara. Jag levde mer eller mindre på gatan,
ibland på en toalett; det var inte heller rätt när man var femton-sexton år.
Men det har gått relativt bra ändå. Det fanns tjejer på skolan som hade
varit med om otäcka grejer.
Det var som en uppfostringsanstalt. De första tre månaderna fick
man vara på isoleringsavdelningen. Det var låst över allt. Sedan räckte
det med att man sa emot för att man skulle åka in där igen i tre dygn.
På dagarna jobbade man i köket eller tvätteriet. På isoleringen fanns
bara en madrass i plast. Det var inte klokt egentligen. Vi fick ingen
hjälp, vi skulle bara lära oss disciplin.
Senare i Göteborg fick jag gå hos skyddskonsulenten, och det var
inte det bästa för där träffade jag killar som precis hade kommit ut
från fängelset. Det var ju spännande! Jag gjorde inget olagligt själv,
det var nog bara något som klickade i skallen.
Har du fått hjälp att bearbeta det som hände dig när du var barn?
När jag blev sjuk fick jag gå hos en kurator och då pratade vi lite om
det. Nu bryr jag mig inte. Jag borde nog ha fått hjälp tidigare. Jag har
kommit på att jag alltid arbetade och när jag var ledig arbetade jag extra.
Jag tror att det var någon form av ångest som jag ville springa ifrån.
Hur klarade du dig då?
Jag vet egentligen inte. Jag har alltid varit sådan att jag stuckit om
jag har märkt att jag blivit utnyttjad. Hade det varit i dag hade jag