83
dottern berättar
Jag är 25 år och jobbar med IT-support på ett företag. Jag var ganska
liten när vi åkte till USA, jag gick i ettan och tvåan där. Det var nog
svårare för mamma än för mig.
Hon fick diagnosen 2013. Läkaren sa att hon troligtvis hade burit
på det i minst tio år. Det hände förmodligen i USA, det är vad hon
tror. Hon hade gått till vårdcentralen ganska många gånger och de
hade skickat runt henne. Det var problem med andningen och hon
hade fått utslag på ryggen, men ingen hade tänkt på att de skulle
ta ett hivprov. De gav henne olika mediciner och krämer. När hon
väl åkte in var det akut och hon kunde knappt andas.
Vad visste du om hiv då?
Jag visste vad det var, att om det utvecklades blev det aids. Jag visste
att de flesta fallen fanns i Afrika. Men jag visste inte hur det påverkade
kroppen. Det var inte som cancer som man ju inte behövde
skämmas över. Jag ville bara att hon skulle överleva, men jag visste
hur man såg på det i samhället. Man skämtade om det.
Hur reagerade du på hivbeskedet?
Det kändes surrealistiskt. De skulle lägga mamma i respirator
eftersom hennes lungor nästan hade gett upp. Mamma har ingen
man, hon har inte träffat någon på flera år. Hur hade det här kunnat
hända? Det var overkligt, en chock.