271
Hur var dina tidiga år som mamma? Levde du ihop
med pappan till barnen?
Nästan inte alls. Han var väldigt, väldigt crazy. Väldigt våldsam.
Jag har åkt på vansinnigt mycket stryk. Min äldsta dotter utvecklade
ett tablettmissbruk på grund av mitt liv och det jag hade utsatt
henne för. Till sist orkade hon inte längre. Jag fick femton drogfria
år med henne innan hon tog sitt liv, men skulden och skammen
lever jag med.
Bor du där du bor för att komma undan?
Inte nu längre. Jag vill tillbaka till Stockholm, där min gamla
mamma och min dotter och barnbarnen bor, men det är inte så
lätt att bara flytta dit.
Vi pratar inte så mycket om hur vi, som lever med hiv eller
andra sorters press, mår rent psykiskt. Folk säger till mig att jag
ser så oförstörd ut, men allt mitt sitter på insidan. Jag har inte
medicinerat i mer än fem år av de arton som jag haft hiv. När de
hade fått bort hepatit C sa de lite skämtsamt att nu var det bara en
infektion kvar i kroppen! Så fick jag svamp i öronen och i munnen
och då var det ju uppenbart att det var något som inte stämde.
”Nu får vi allt sätta i gång”, sa läkaren som jag kontaktade.
Nu ångrar jag att jag inte har någon gymnasieutbildning.
Jag har knappt färdiga betyg från nian. Min dröm är att kanske
utbilda mig till drog- och alkoholterapeut. Det är många som tar
sömntabletter och lyckopiller och det pratar man inte heller om.
Många sitter hemma och dricker för mycket. Jag tror att många
med hiv ljuger för sig själva och inte vill prata om hur de faktiskt
mår. Det finns fortfarande ett stigma kring sjukdomen.