245
var inte säker på om det var rätt person. Ändå åkte jag med i hans
bil. Där slog det slint. Klockorna ringde inte. Efterett tag stannade
bilen plötsligt och in hoppade tre andra karlar som började slå på
mig och bråka. De for i väg med mig och rispade mig i halsen med
kniv. Jag var kidnappad!
Jag fördes i väg någonstans och hölls inlåst i sex dygn. Jag fick
fatt i min äldste bror på telefon och sa att jag behövde pengar.
Han fattade vad det var frågan om och skickade olika summor
i omgångar. Från grannrummen hörde jag hur det kom in folk
som skrek och grät. Det hela var organiserat. Jag tänkte att här
gäller det att ligga lågt och vara cool. Inte titta dem i ögonen,
bara ner i golvet.
Så de fick en del pengar. När det mörknade en kväll satte
de på mig ögonbindel och körde i väg med mig. Nu har de fått
pengarna, nu tar de livet av mig, tänkte jag. Men de satte av mig i
utkanten av Accra och så fick jag några smutsiga sedlar i handen:
”Här har du till taxi. Gå ut, gå rakt fram och vänd dig inte om.”
Sedan hörde jag bilen rivstarta och försvinna. Jag ringde SOS
Alarm och där förstod de att jag hade varit med om något förskräckligt
och ordnade en flygbiljett åt mig.
Det där var två stora händelser: att få hivbeskedet och att bli
kidnappad. Och båda sakerna hänger ju ihop med mitt nya liv,
till skillnad från det där trygga och lugna familjelivet …
Du skulle kanske ha stannat kvar i tryggheten?
Det var aldrig något alternativ.