118
Jag fick veta att jag var hivpositiv den 22 maj 1986. På den tiden
fick man en kod, ett anonymt nummer, och jag var A 104. På
tioårsdagen av mitt besked var jag på en konferens med sjukvårdspersonal
från Skåne för att prata om hur det är att leva med
hiv. Det var skakigt att stå inför en så stor publik, tvåhundra
människor. Efteråt fick jag veta att min moster, som var sjuksköterska,
också var där. Hon höll sig undan, ville inte att jag
skulle upptäcka henne, men hon kom sedan fram och tyckte
att det var bra.
Nu är jag 68 år och lever hyfsat bra med hiv till skillnad från
hur perspektivet var för trettio år sedan. Jag tar en tablett när jag
går och lägger mig. Det går inte att oroa sig för sjukdomen, det
gjorde jag tillräckligt de första tio åren.
Vad arbetade du med?
Språk var mitt stora intresse, så jag läste tyska, engelska och
svenska i Lund. Jag höll på att halka in på en forskarutbildning i
nordiska språk, men eftersom det var lite svårt att finansiera blev
jag lärare i stället. Jag var 28 år när jag började undervisa 1978.
Jag har stortrivts med ungdomar på högstadiet, men när
jag gick på Lärarhögskolan ville jag inte alls jobba med den
åldersgruppen. Över min döda kropp! Jag hade vikarierat på en
skola i Malmö vid något tillfälle och det var en omtumlande
upplevelse. Det var i mitten på 70-talet och eleverna betedde sig
fruktansvärt på lektionerna. Men jag fick jobb i Staffanstorp och
där var det betydligt lugnare.
Det här var innan det hade kommit några hivmediciner och
mina värden hade börjat gå åt fel håll. En dag suckade en elev i