89
Hur reagerade du när du fick hivbeskedet?
Min dotter och jag hade bestämt oss för att lägga om våra kostvanor
för att gå ner i vikt. Vi lyckades, men jag fortsatte att gå ner och
vi skojade om det och hon sa att det inte skulle förvåna henne om
jag hade hiv. Jag hade haft anorexi som barn, och först tänkte jag
att jag kanske hade fått en släng av det igen. Jag var nog på sätt
och vis mentalt förberedd även om det sedan kändes som om min
värld rasade samman. Beskedet fick jag halv fyra en fredagseftermiddag
på vårdcentralen. Så fick de definitivt inte göra; det skulle
ha gått genom infektionskliniken.
När du var ung var du alltså ihop med både tjejer och killar,
och du hade en längre relation med mamman till din dotter?
Vi gifte oss till och med. Vi var ihop i elva år, men under den
tiden hade jag samtidigt ett långt förhållande med en kille. Det
var hennes väninnas man. Det var inte så komplicerat som det
låter. Det var inte så konstigt att vi hoppade in i bastun och
drack några öl.
När man bodde i en liten stad var man nog inkörd på att skaffa
fru, Volvo och hus och hund. Så såg systemet ut. Men till slut, när
min dotter var tre år, tog jag mina pinaler och flyttade. Jag kände
mig övervakad av mina svärföräldrar. I det där samhället visste
alla vem jag var. De hälsade och höll god min, men där kunde jag
inte vara kvar.
Jag drog till Stockholm i mitten på 90-talet. Då hade jag träffat
honom som jag flyttade ihop med. Jag hade mina rötter där
och hade växt upp mitt i stan innan mamma och pappa skildes.