46
Jag är förtidspensionär och det har jag varit ända sedan jag fick
mitt hivbesked i början av 90-talet. Då såg det ut som om jag
inte hade lång tid kvar. Jag hade ingen ekonomi, jag bodde på ett
ungkarlshotell och tillvaron var ganska kaotisk.
Nu har jag en man, Lars, som jag är gift med sedan sju år
tillbaka. Han jobbar. Vi bor i Malmö och har sommarstuga. Vi
har ett jättebra liv även om jag hela tiden har mina upp- och
nedgångar. Jag har inte fått någon diagnos när det gäller detta,
men jag tror att det började när jag blev hivpositiv. Då kastades
jag mellan liv och död och jag vet inte vad.
Hur reagerade du på beskedet?
Jag hade lite självskadebeteende med alkohol och sex så jag visste
vad jag gjorde och vad jag utsatte mig för. När jag fick reda på
att jag hade hiv tänkte jag att det var väl den vägen det måste
gå. Ändå var jag otroligt ledsen och jag fick väldiga utbrott
och kände ångest och drack för mycket. Jag såg ju hur folk dog
runt omkring mig.
Som sjukpensionär har jag nu konstigt nog alltid mycket att
göra. Jag gör alla de där hemmafrusysslorna, diskar och städar.
Och så har jag varit väldigt engagerad och aktiv inom olika
hivorganisationer. Jag fyller mina dagar utom när jag går ner i
de där svackorna.
Tidigare levde du en annan sorts liv …
Partylivet, ja. I femton år. Jag flyttade från en småstad och kom
till Stockholm, och jag var väldigt ordentlig och arbetsam och
skulle kanske bli hovmästare eller designer. Jag gjorde den där