122
Vad fanns det för behandling när du fick hivdiagnosen?
Ingen alls. När jag sedan åkte till Prag 1990 hade jag med mig
massor av burkar; Isoprinosine tror jag att medicinen hette. Jag
vet inte om det hade någon effekt. 1996 satte man in medicin
när virusmängden i blodet började peka uppåt. Det var en
förfärlig behandling. Jag tror att det var femton eller sexton
tabletter om dagen. Värdena blev bättre, men jag mådde illa och
magen svällde upp.
År 2000, någon gång på hösten, bestämde jag mig för att
det här får bära eller brista; det får gå som det vill, jag står inte
ut med att leva på det här viset. Så jag sa till min läkare att jag
tänkte sluta med medicinerna. Under två och ett halvt år tog jag
inga mediciner och allt det obehagliga försvann. Till slut sa min
läkare att nu har det kommit nya mediciner och nya möjligheter
att kombinera dem. Virusmängden i mitt blod var då väldigt stor
och det började bli kris. Han presenterade en tablett som hette
Atripla, det var tre olika preparat i en mindre tegelsten som skulle
sväljas hel. Den använder jag fortfarande. Nu är virusmängden i
mitt blod odetekterbar.
Du gick ju ut och berättade om detta tidigt, medan andra
har dolt det väldigt länge.
Jag hade min första stora kärlek 1970. Jag hade förstått tidigare
att jag var gay, men när jag träffade honom via en kontaktannons
var det fantastiskt. Jag tänkte att wow, det här är livet, detta är
jag. Lite senare berättade jag för mina föräldrar. De tog det med
relativt stor fattning. Min syster sa att det är väl ingenting med
det, det är ditt liv. Jag har inte varit hemlig på mina jobb heller.