139
Hade jag vetat det jag vet i dag hade jag nog aldrig flyttat från
Malmö. Lägenheten jag lämnade där hade jag bott i i tjugosju
år. Det var rena tryggheten. Mitt hem var min borg. Men den
lägenheten kan jag ju inte få tillbaka.
I Malmö jobbade jag som sjuksköterska. De sista åren var jag
på ett sjukhem för äldre. Där trivdes jag bra. Sedan tyckte jag
att det blev för långt att köra från landet, så jag började jobba på
natten på ett ställe som låg närmare. Sedan blev jag sjuk, då kom
det här eländet.
Jag fick hivbeskedet när jag hade fått min hjärtinfarkt. Jag
hade varit hos urologen; jag har en kronisk inflammation i
urinblåsan som gör att jag inte kan kissa på egen hand. Jag gick
med katet länge, men så hamnade jag hos en läkare som ändrade
på hela systemet. Nu har jag en slang som går direkt till njuren,
så kallad nefrostomi. Det har gjort att jag kan sova om nätterna.
Tidigare hade jag haft värk tjugofyra timmar om dygnet
i två års tid.
Tanken var att jag skulle gå på sex behandlingar för den här
inflammationen. När jag fick den tredje blev jag så fruktansvärt
dålig att jag kollapsade. Medan jag låg på akuten fick jag min
infarkt. Sedan minns jag ingenting. Efteråt fick jag beskedet
att jag hade hiv. När jag kom hem från sjukhuset förstod jag
att en nära anhörig hade fått reda på min hivstatus innan jag
själv blev informerad. Det här satte i gång en hel del spekulationer
och rykten.
Jag tror att jag har fått det genom en annan kille från Filippinerna.
Min bror presenterade mig för honom. Vi hade kontakt på
nätet. Det handlade om att jag skulle hjälpa honom att komma till
Sverige och få uppehållstillstånd här. Ja, det kunde jag ju göra för