177
ningar i stället, som matthet, dåsighet och tung andning. Ibland är
det tyvärr så att man tvingas välja mellan pest och kolera.
Jag har samtidigt svårartad KOL och astma. Min lungkapacitet
ligger på ungefär tjugo procent, vilket gör att jag gärna tar hissen
i stället för att gå i trapporna. Det händer att jag svimmar när jag
hostar. Senare har jag också fått det som är rätt vanligt i de här
kretsarna, osteoporos. Det är benskörhet, vilket är en följd av min
medicinering. Så jag har astma, KOL, hiv och osteoporos. Det är
lite att bita i.
Genom att jag tidigare har varit tävlingsdansare och hållit
på med dansen sex dagar i veckan blev det mentalt sett en väldig
omställning när jag helt plötsligt inte kunde göra någonting. Jag
började med dansen när jag var elva år och slutade 25 år senare. Jag
dansade på elitnivå och all fritid gick åt.
I femte klass anmälde jag mig till en dansskola och det var
ganska enkelt i början. Det var lite gammalt och lite foxtrot och
lite cha-cha. Allt eftersom terminerna gick blev det mer inriktat på
tävling och det var bara några av oss som fortsatte när det blev lite
mer avancerat. Jag har aldrig varit förtjust i att prata inför publik,
men att använda kroppen fungerade bättre. Det var inte lika nervöst
att dansa när folk tittade på.
Mellan 1972 och 1997 tävlade jag med åtta olika partners. Vi dansade
både inom landet och internationellt, bland annat i Blackpool
där man varje år hade en av världens största tävlingar.
Mina föräldrar tyckte också om att dansa, men det var mest till
husbehov. Min far sjöng gärna och han var med i en kör, så det där
lite konstnärliga har nog funnits någonstans.
Själv har jag inte några barn. Det blev inte så. Nu är jag 56 år
och det börjar bli lite sent. Man vill åtminstone leva ett tag så att