28
Jag har faktiskt inte berättat för alla mina barn att jag är hivpositiv.
De enda som vet om det är min hustru, mina två barn
från mitt första äktenskap och så en bekant, vars hustru är läkare
och var lite närvarande när jag fick beskedet.
Jag är nu 71 år och har en egen affärsverksamhet, så jag är
fortfarande aktiv trots att jag får ut min pension. Extraarbetet gör
att jag håller i gång cellerna i hjärnkontoret och så får jag träffa
30–40-åringar och höra vad som händer runt omkring. Det är
fantastiskt att jag har kunnat komma tillbaka till Sverige efter
flera decennier i Afrika och hitta någon form av utkomst.
Första gången jag gifte mig var jag ung, strax över 20 år, och
vi fick ganska omgående vårt första barn. Jag har två döttrar från
det äktenskapet. Senare gifte jag om mig och fick ytterligare två
barn, en flicka och en pojke. Med min andra fru och min första
dotter åkte jag utomlands och arbetade i ett par omgångar. När
vi sedan kom tillbaka till Sverige gick det kanske två år och så
plötsligt en dag stod jag där ensam med min äldsta flicka. Jag kom
hem från arbetet och då var huset tomt sånär som på henne. Det
var naturligtvis chockartat. Hade jag då inte haft min flicka hade
jag nog legat med näsan i vädret.
Jag har varit utomlands och jobbat för svenska företag i olika
projekt. Det var många familjer i den här biståndssvängen. Vi
bodde i villaförorter med hus i kolonial stil. Det fanns ingen
radio eller tv, i stället träffades man och hade fester och alla barn
var med. Vi kom varandra väldigt nära. Barnen trivdes i skolan
och hade kompisar. I gänget som hade roligt tillsammans fanns
också min nuvarande hustrus barn. När jag reste ner igen, efter
min andra skilsmässa och efter tre år i Sverige, blev hon och jag så
småningom ett par. Vi gifte oss 1992.