58
När AMU gjorde sig av med alla språklärare var vi tre lärare i
50-årsåldern som startade en egen språkskola. Det gick bra, men
vi fick jobba som slavar. 2004 skulle allting gå tillbaka till kommunen
igen och då måste vi stänga vår skola, men jag har fortsatt
som lärare. Jag blev pensionär för några år sedan, men kan inte
bara sitta hemma. Jag är lite rastlös. Det enda jag tycker är riktigt
roligt är trädgårdsskötsel. Jag simmar och går på gym tre-fyra
gånger i veckan. Och så jobbar jag på halvtid med SFI, svenska för
invandrare. Jag är den ende svenske läraren, de andra är födda i
Libanon och Ryssland och Grekland och de talar ju faktiskt inte
korrekt svenska.
Mina elever ska också lära sig om det svenska samhället och
när vi hade ett tema om värderingar talade jag om homosexualitet.
Jag brukar ta exemplet med sonen som kommer hem och säger:
”Pappa, jag är homosexuell.” Hur skulle ni reagera då, undrar
jag. Då får man höra att många skulle kasta ut sina barn och
inte kännas vid dem. Om min egen son berättade att han var
homosexuell skulle jag inte tycka att det var något problem, men
samtidigt skulle det göra livet mer komplicerat.
Själv kan jag inte vara riktigt öppen, inte i alla sammanhang.
Jag tror att en del människor, till exempel på jobbet, skulle ha
svårt att acceptera det. Jag skulle bli utstött. Men rent rationellt
borde jag vara ett föredöme.
Varför berättade jag inte för mina föräldrar? Min far var en
typiskt lutheransk folkskollärare. Alla skulle jobba på för att förtjäna
sitt dagliga bröd. Jag är mycket färgad av det där: att göra rätt för sig,
att inte låna pengar om man inte absolut måste. Jag tror att min
far anade och förstod, men han ville inte prata om det.