50
Ändrade du ditt beteende när du hade fått hivbeskedet?
Nej. Jag var övertygad om att jag levde på lånad tid, så i stället
eskalerade det. Jag höll på i det uppskruvade tempot i sju-åtta år,
om inte mer. Till slut började jag ändå ta itu med det och gå i terapi.
Det har jag gjort i tjugo år nu.
Vad var det som fick dig att sluta?
Det blev ohållbart. Ångesten gick inte över när jag blev nykter.
Min pappa hade haft det likadant med ångest, depression och
alkoholism, så jag hade sett hela förloppet. Jag tror att det var
den medvetenheten som gjorde att jag kunde skärpa till mig.
Såg du honom när du tittade i spegeln?
Ja. Det var det värsta. Sedan gick det långsamt framåt, men det var
en otrolig kamp. Det är ungefär som att sluta röka. Samtidigt falnade
den här utelivskulturen, musiken och kläderna blev annorlunda.
Det var inte längre det här experimentella avantgardet.
När jag började gå i terapi hade medicinerna också börjat
bli riktigt bra. Man räknade med att man kunde leva kanske 20–30
år, fast då hade jag supit bort alla pengar. Jag kom med i en grupp
med hivpositiva hbtq-personer, som hade likartade upplevelser
av hopplöshet, och där började mitt engagemang. Jag blev frälst på
KBT, kognitiv beteendeterapi, och ville omvända alla. Jag ledde
familjegrupper och läger och delade ut kondomer och var ute och
föreläste. Det innebar också en upptrappning av det maniska i mitt
liv. Tidigare hade jag dämpat det med alkohol. Nu skulle jag hjälpa
alla i hela världen och ta hand om barnen och Afrika och allting.