39
Jag fick reda på hepatiten när jag var 46 år. De utredde det och
trodde att jag hade haft det länge med alla mina transfusioner. Jag
har bytt ena höften som en konsekvens av bilolyckan och lever
dessutom med ett synligt fysiskt funktionshinder. När läkaren
sa till mig att jag hade hiv, såg jag för mitt inre att jag skulle dö.
Han sa: ”Det är lugnt, vi har kommit så långt, du dör inte.”
Allt var kaos inom mig. Jag har en liten stuga som jag flyttade ut
till, och där låg jag och ältade allting och tyckte synd om mig själv.
Vet du hur du fick hiv?
Jag hade varit med en man från ett afrikanskt land och jag antar
att det var från honom. Jag var dum nog att lämna mitt telefonnummer
till honom när jag var ute och släppte loss. Egentligen
var jag inte intresserad, men jag gick med på att träffas och så
blev det som det blev. När det gäller smittspårning vet jag inte
mer än att han inte är kvar i Sverige.
Sedan gick det ett par år innan jag fick beskedet. Under den
tiden bar jag på både hepatit och hiv. Jag kommer säkert också
att kunna prata om hiv någon gång, men det känns lite mer
legitimt att ha fått hepatiten genom blodtransfusion.
I våras ramlade jag och hamnade på akuten och fick berätta
att jag hade hiv. Det är jag noga med, även hos tandläkaren. Den
dagen jag blir gammal och senil kanske jag inte kan förklara för
personalen. Jag vill att uppgiften ska följa med även om jag nu
är smittfri. Jag har funderat på om man kan ha något tecken,
någon symbol, precis som diabetikerna har ett halsband. Det kan
behövas någon form av påminnelse om att man har tabletter som
är livsavgörande.