78
Jag har bott i Sverige i 32 år och alltid arbetat, på dagis, i vården, på
en städfirma. Sedan blev mina knän dåliga på grund av överbelastning
och nu är jag sjukskriven.
Jag skar mig svårt i knät i mitt hemland när jag var tio år. När
jag nu blivit äldre gick knäskålen av på mitten och läkaren som
opererade mig sa att jag absolut inte fick ha några tunga jobb. Jag
har varit en stark tjej som hela tiden kämpat på. Jag har aldrig fått
socialhjälp. Nu hoppas jag på ett jobb med invandrare, som just har
kommit till Sverige och inte kan svenska.
När jag själv hade varit här ett tag sa jag till en arbetskamrat att
hon skulle rätta mig om grammatiken blev fel när jag pratade. ”Slå
mig om jag säger fel!” sa jag. ”Här i Sverige slår vi inte folk”, sa hon,
”men jag vill gärna hjälpa dig.” Jag lärde mig att prata rätt och vi
blev väninnor. Barnen på förskolan var också ärliga, de sa till mig
när svenskan inte var korrekt.
Jag hade arbetat på dagis i åtta år när en väninna till mig flyttade
till USA. Hon hade fått green card och tyckte att jag också
skulle söka visum och komma dit. ”Här kan du tjäna 30 dollar som
barnskötare.” Jag och min dotter, som då var sex år, fick ta en massa
prover för att de skulle se att vi inte hade några sjukdomar. Trivdes
jag bra i Amerika skulle vi stanna, annars skulle vi komma tillbaka.
Vi bodde i Baltimore hos min väninna. Jag hade med mig hundratusen
kronor som jag hade sparat ihop. Det fanns råttor i lägenheten
och min dotter var rädd. I hennes skola var det katastrof, en
del föräldrar handlade med knark och slog sina barn. Min väninna
föreslog att vi skulle hyra en lokal och öppna en affär. Hon ville låna
pengar av mig för att kunna åka utomlands och hämta sin dotters
pappa. Hon lånade 12 000 dollar. Jag städade och målade lokalen
medan hon var bortrest.