252
men ibland känner jag mig konstig på ett sätt som jag inte riktigt
kan beskriva för läkaren. Det är frustrerande. Jag förstår dem
som slutar, men man får absolut inte göra uppehåll om man inte
vill hamna vid slutstationen. Det här är en sjukdom som rasar
inne i kroppen.
Jag arbetar nu med uppsökande verksamhet bland migranter,
som har blivit utsatta för människohandel och hamnat i prostitution.
De har först kommit till Grekland, via Turkiet, och sedan
har de tagit sig norrut. Åldersgruppen jag främst jobbar med är
mellan 18 och 25 år. Jag är framför allt engagerad i det preventiva
arbetet. Det finns många afrikanska migranter här som har behov
av vår utåtriktade verksamhet, men det är långt ifrån alla som vill
ha kontakt på grund av stigmat kring hiv.
De befinner sig här i Sverige, de har hiv, men de vet inte hur de
ska handskas med det. En del har gått under jord och är rädda för
att testa sig eftersom de tror att de ska bli gripna om de besöker
sjukhuset. För dem är sjukdomen en skam och de är rädda att det
ska slås upp i medierna. Jag har försökt säga till dem att så går det
inte till här.
I den uppsökande verksamheten når vi drygt 150 personer.
Många av dem självmedicinerar och jag önskar att de kunde få
träffa en läkare, som kan tala med mer auktoritet än vad jag har.
Det får större tyngd. När jag frågar varför de självmedicinerar
svarar de att det de tar fungerar bra. De använder örtmediciner
eftersom de tror på det. Det kan vara blad och örter eller bark
från träd, som de smular sönder i en skål och blandar i maten
och så tror de att det ska skydda dem. Det finns inga garantier
för att man blir frisk. Så de behöver få höra läkare som pratar
om riskerna med den här självmedicineringen. Några av dem