268
I dag bor jag i en mindre stad och jobbar som kommunikatör i ett
företag som sprider kunskap om barns och ungas utsatthet. Jag är
också ute och föreläser om hur det är att leva med skyddade personuppgifter,
vilket jag själv gjorde under en tioårsperiod eftersom jag
hade hamnat i en våldsam relation.
Nu är jag är ensamstående, men jag hade två barn. Min ena
dotter gick bort för några år sedan, hon mådde dåligt och tog livet
av sig. Jag har en dotter kvar och två barnbarn, och dem lever jag
väldigt mycket för.
Jag är uppvuxen med mamma och pappa och en bror. Det var en
gammaldags familj. Pappa var major och mamma hemmafru. Jag
blev själv mamma tidigt, som 18-åring, och har haft väldiga problem
när det gäller relationer till män. När jag var 25 år – jag är 54 nu –
började jag prova droger.
Hur kom det sig?
Jag har alltid känt ett utanförskap. För mig var missbruket en flykt.
Jag tror att jag så att säga hittade hem i drogerna och då kände jag
att jag inte behövde vara ensam. Det var vansinnigt destruktivt, i
synnerhet som jag hade två barn. Jag gav väl upp livet, kan man säga.
Det blev en flykt präglad av rädslor och i efterhand har jag
förstått att det handlade om självmedicinering under tio år. När jag
var 34 år hade jag hunnit med att mista min familj. Barnen hade levt
med mig i alla år, men blev tillfälligt placerade hos en annan familj
när jag hamnade hos polisen och blev häktad. Där, först då, vände
mitt liv. Efter tre månader på Kronobergshäktet fick jag en chans
till och då beslöt jag mig för att bli drogfri och hederlig. Jag flyttade
från Stockholm för att komma bort från det där.