164
Jag har varit sjuk i cancer en längre tid och jag tror att det är en
följdsjukdom som jag har fått av hiv. Men jag är opererad och allt
är borttaget.
Jag är rätt aktiv och med i två olika amatörteatergrupper. I den
ena står jag för instuderingen av musiken till en resa byggd på
melodier från början av 1900-talet och fram till i dag. Det är kul,
men jag kan också bli rätt irriterad ibland. Det är för många som
vill vara med och bestämma. Jag vill hellre ha ett färdigt manus och
en regissör som talar om vad jag ska göra. Fast när jag har jobbat i
skolan och satt upp musikaler med ungarna har de förstås fått vara
med och bestämma roller och annat.
En gång i tiden gick jag på yrkesskola och utbildade mig till
dekoratör, vilket jag aldrig blev. I stället blev jag kartritare och satt
på byggnadskontoret i Simrishamn i tio år och vantrivdes. Jag ville
hellre sjunga och dansa. Egentligen ville jag bli dansbandssångare,
men det vågade jag inte på den tiden, på 70-talet.
Så fick jag en dag se en annons om att man kunde söka till
musiklinjen på Svalövs folkhögskola. Jag kom in och där mötte jag
en helt annan stil än vad jag var van vid. Jag brukade ju dansa till
dansband och hade vänner som tog en drink eller två. På skolan var
det flummigt och det luktade hasch. Samtidigt var det jag gjorde så
fruktansvärt kul att det vägde upp det hela.
Efteråt sökte jag till Musikhögskolans rytmiklinje, där jag också
fick en vanlig musiklärarexamen. Senare har jag använt mycket rytmik
i min undervisning, för det är bra att ungarna får röra på sig. I Lomma
fick jag en musiksal utan stolar, med fri golvyta. Jag var mest på låg-
och mellanstadiet och vi dansade och höll på med olika rörelser.
I början på 2000-talet började jag trappa ner. Min hjärna funkade
inte som den skulle. Jag kunde sitta med mina kompisar och