147
hade gått sa min man: ”Nu måste jag se till att krya på mig så
att jag kan komma hem och avsluta mina affärer.” Det var det
enda han sa om alltihop. Att avsluta affärerna handlade ju om att
gömma undan saker.
Vad var det du sedan hittade där hemma?
När min man lades in hade han med sig en väska med smågrejer,
telefon och plånbok och lite kläder. När han flyttades till ett annat
sjukhus stod personalen en dag runt hans säng och jag hörde hur
dåligt han andades. På kvällen undrade jag om jag verkligen
skulle åka hem när han var så illa däran. ”Du får inte stanna här”,
sa de, ”för det orkar du inte.” Av oron hade jag minskat tio kilo på
en månad. Klockan tio ringde de och sa att han blivit jättedålig.
Så jag åkte tillbaks och hade med mig två av barnen. Vi satt där
halva natten. Han var trött och ville inte prata.
När det hade gått några veckor efter hans bortgång tänkte jag
att det var bäst att hämta ut hans saker som hade förvarats i ett
förråd. I hans väska hittade jag en liten anteckningsbok med telefonnummer
– och det var Leatherboy86 och så vidare. Jag trodde
att jag skulle ramla baklänges. Då tappade jag andan totalt. Då gick
rullgardinen ner fullständigt.
Jag satt bara och skakade. Det här var faktiskt det mest dramatiska
av allt. Att hitta den där boken var förskräckligt. Det var värre än att
han gick bort. Det var så oväntat att jag inte ville tro på det. Jag ringde
till en gammal väninna och jag darrade på rösten – jag kan fortfarande
känna att jag darrar nu när jag berättar om det – och frågade henne
vad hon trodde. Hon sa: ”Det måste vara som du tror, du behöver inte
tveka. Det är ingen idé att lura sig själv.”