211
måste komma på återbesök. De ville inte säga mer, men då
förstod jag ju att jag hade fått det.
Den som ringde var en sjuksköterska på Venhälsan. Där
var de väl inte okunniga; det var mest att de inte visste hur de
skulle bete sig för att berätta det. De visste väl inte hur jag skulle
reagera. När jag kom dit blev det prat om psykologer, men jag sa
att jag inte behövde någon. Den som verkligen behövde någon
att prata med var min man, för han var livrädd för att få hiv.
Då fanns bara det här hemska AZT och jag hade sådan tur
att jag hade ett väldigt bra immunförsvar och en kropp som själv
tog hand om saker och ting. Jag behövde inte börja medicinera
förrän 1998, när de första bra medicinerna kom. Under nio år
tog jag ingen medicin. Jag hade inte några besvär.
Min första kille hade jag när jag var elva år, så jag visste ju
tidigt att jag var gay. Jag blev väldigt mobbad i skolan för min
homosexualitet. Jag bodde i en liten håla. Det var jobbigt. Jag
intalade mig att jag var stark och klarade av sådant där, men
nu efteråt har jag insett att det var därför jag blev missbrukare.
Jag klarade inte av vissa situationer. Jag klarade inte av
mina känslor.
När jag var 17 år följde jag med en kompis till Norra Bantorget
i Stockholm där det fanns ett porrstråk för gaykillar. Det var
där jag träffade min man. Jag hade aldrig någonsin trott att jag
skulle komma till Stockholm – det var ju dit jag egentligen ville
– och så träffade jag min blivande man där! Vårt förhållande
inleddes direkt. Han hade tidigare varit tillsammans med tjejer
och hade barn, men han hade också haft killar vid sidan om.
Han har alltid varit gay, men kunde inte leva öppet med det på
60-talet. På 70-talet blev det lättare.