196
Jag har andra åkommor också. En heter polyneuropati, det är en
nervsjukdom i benen. Den äter sig in i nerven och förstör signalerna.
Långsamt men säkert förtvinar mina muskler. Det är som om jag
skulle sitta eller ligga i en soffa resten av mitt liv. Min kropp tror
att den inte behöver någon muskelmassa. Läkarna säger att det är
hivrelaterat, men de vet inte om det beror på infektionen eller på
medicinen. Man har avskrivit det som något som man får leva med.
Det är så jag upplever det. Jag kräver att jag ska få behandling och
det har jag gjort i tio-femton år.
Kämpar du i motvind i förhållande till vården?
Ja. Jag vet inte om det är min attityd till sjukvården som gör det.
Läkaren som gav mig rätt medicin sa att jag kunde komma till
honom med alla sorters problem, från förkylning till nageltrång; det
behövde inte vara hivrelaterat. Men så gör inte läkarna i dag. De är
mer motvilliga. De kan lämna ett oroväckande besked på fredagen
och lägga på luren och så sitter man där hela helgen med sin oro.
Vad har du för önskemål när det gäller bemötande och
vård framöver?
Jag önskar att husläkarna blir utbildade så att de får kunskap om att
jag med hiv i botten kan få andra sjukdomar, men att de inte heller
behöver hänga ihop med min sjukdom. Jag vill att alla allmänläkare
ska kunna skicka mig till rätt person. Jag vill att vi ska få en bättre
matkultur på våra äldreboenden. Det ska finnas olika sorters boenden;
i min situation vill jag hitta ett boende där det bara bor personer som
är gay. Jag vill kunna prata om sex där de förstår min situation.