261
Hur reagerade du?
Jag tog det rätt så kallt för egen del. Min högsta önskan var att
grabben inte skulle ha det. När vi fick veta att han också var
hivpositiv bröt jag ihop. Det var oerhört svårt att acceptera.
Det tog många år att smälta det beskedet.
Alla som föder barn måste testas för cellförändringar.
Hon gick igenom en jobbig frysbehandling. Just den där
cancern i underlivet som hon visade sig ha gick att behandla
om man upptäckte den i tid. Men vi hade fullt upp och hon
gick inte på sina regelbundna kontroller. Plötsligt hade det
gått två år. I hennes morgonrock hittade jag ett brev från
sjukhuset där de frågade varför hon inte hade tagit cellproverna.
När jag tog med henne dit hade cancern hunnit
sprida sig till magen och det var så gott som kört. Det tog väl
ett halvår. Sista tiden försökte jag ta hand om henne hemma.
Översköterskan, som blev som en morsa för mig, ordnade
plats åt henne på ett vilohem.
I början fanns det ett dagis i stan för barn med hiv, och det
var den vägen jag lärde känna en del andra familjer. Där fanns
tio-femton barn. Vi hade kollo med familjerna varje sommar på
Gotland. Grabben var sex år när hans mamma gick bort. Det
var begravning i november, den dystraste tiden på året. Sedan
åkte vi till Thailand i sex veckor. Vi fick en kontaktfamilj som
han kunde bo hos på somrarna och år 2000 hade jag lagt av med
drickat och var nykter.
Men då började hans hälsa krångla. Värdena var så dåliga
att det hela tiden var nära att han inte skulle klara det. Vi fick
åka till Köpenhamn och testa nya sprutor. Det var det sista
halmstrået. Senare har medicinerna blivit bättre och effektivare.