195
Jag tyckte egentligen att det var förskräckligt, men man tar ju
seden dit man kommer. Jag var ung och dum.
Hur långt var det mellan tillfället och upptäckten?
Cirka ett halvår. En del får som en stark influensa direkt, men jag
kände ingenting. Jag var smittsam under den där perioden, men
jag hade ju safe sex. Jag var också oftast den passiva som tog emot.
Nuförtiden sker mycket i fantasin, på internet. De andra kan bo
i USA eller Australien eller andra länder. Man chattar eller har
kontakt på Instagram. Mycket av min sexualitet utövas numera
via bild över telefonen. När man stänger av är det över. Då kan jag
gå och laga middag.
Hivmedicineringen har från första början varit en skräckupplevelse.
Sedan hittade jag rätt läkare, som sa att jag inte var redo
att äta medicin. På den tiden fanns bara AZT. ”Det är ingen ko på
isen”, sa han, ”du behöver inte medicinera, du dör inte i morgon.
Jag sätter in medicin när du är redo och det börjar bli risk för
dig.” Det räddade mitt liv. Alla kompisar som åt AZT är borta.
Läkarna skrev ut det som en sista möjlighet. Vad skulle man göra?
När började du medicinera?
Jag gick fem-sex år helt utan. När de nya medicinerna började
komma fick jag tre stycken. En hette Stocrin och den gav mig
fruktansvärda mardrömmar och kramp i magen. Det var som
om någon satte kniven i mig. På den tiden gjorde man uppehåll
i medicineringen för att skona levern. Jag gjorde ett uppehåll på
fem år och då gick mina värden upp och jag blev smittsam.