16
plats som homosexuell läkare var i frontlinjen. Jag måste få veta vad
det var som pågick.”
De första fallen hade upptäckts i New York och Los Angeles.
Patienterna hade Kaposis sarkom, en sorts tumör, och svår herpes och
lunginflammation, och sedan tillkom fler och fler komplikationer.
”Man såg att den minsta gemensamma nämnaren var att de
saknade CD4+ lymfocyter, så kallade T-hjälparceller. Vad man
visste när vi startade var att svullna lymfkörtlar hörde ihop med
aids. Vi kände därför väldigt noga på halsen och i ljumskar och
armhålor. Vi gjorde bland annat också ett franskt hudtest, från
Pasteurinstitutet. Om man inte fick några reaktioner var det tecken
på immunbrist, och då kunde det möjligen finnas en koppling till
den nya sjukdomen.”
Venhälsan fick snart införa väntelista.
”Det var oerhört många som kom. Det fanns ett väldigt tryck”,
säger Göran Bratt. ”En fråga som vi jobbade mycket med var hur
man skulle få homosexuella män att lita på sjukvården. Det var ett
stort dilemma. Det handlade om anonymitet, att få reservnummer,
att inte behöva säga sitt namn och personnummer.”
Vad var de rädda för?
”På den tiden var inte homosexualitet accepterad. Många levde
dubbelliv. Det kunde kännas som om man var tvingad att komma
ut, att bli avslöjad, både som homosexuell och som någon som
fanns i riskgruppen för aids.”
Göran Bratt menar att med Venhälsan introducerades ett nytt
sätt i Sverige att se på den här gruppens behov av sjukvård.
”Det hade funnits några privatläkare i Stockholm som hade
tagit rätt prover, men i den allmänna sjukvården var det väldigt
varierande och slumpmässigt. Jag tror inte att doktorerna menade