17
något illa, men det blev pinsamt både för den som berättade och för
den som lyssnade, det var svårt att gå vidare.”
På den tiden fanns många föreställningar om aids och kunskapen
om hur sjukdomen överfördes var närmast obefintlig.
”Aids var skrämmande. Man trodde att många inom sjukvården
skulle bli smittade. Från början förstod man ingenting. Var det någon
svampinfektion från bastuklubbarna? Var det något annat i miljön
som låg bakom? Var det någon variant av hepatit? Eller berodde det
på att man hade haft så många infektioner att immunförsvaret helt
enkelt kollapsat? Man förstod inte att det överfördes huvudsakligen
via samlag eller blod.”
1983 hittade man i Frankrike det nya viruset och klassificerade
det som Htlv-3.
”Amerikanerna försökte senare ta äran åt sig”, säger Göran Bratt,
”men det var fransmännen som i en lymfkörtelbit från en ung homosexuell
kille upptäckte ett nytt retrovirus. Så småningom kunde det bevisas att
det här viruset orsakar immunbristen som leder till aids. 1985 blev det
möjligt att testa förekomsten av antikroppar genom blodprov.”
Det fanns då en stor oro framför allt bland vårdpersonal som
opererade, som kirurger och tandläkare.
”Rädslan var realistisk eftersom man inte visste hur smittsamt
det här var.”
1986 öppnades en aidsavdelning på Södersjukhuset för att ta hand
om dem som insjuknat.
”Från början förstod vi det inte”, säger Göran Bratt, ”men sedan kom
insikten att alla hivpositiva förr eller senare kommer att få aids och dö.
Sådant var läget i slutet av 80-talet och början på 90-talet. Man kunde i alla
fall göra mycket på vägen; behandla komplikationerna och fördröja insjuknandet.
Men det var väldigt många som dog där i början av 90-talet.”