251
huvud. Jag tänkte på hur mitt liv hade blivit. Det måste vara ett
misstag! Jag började vandra rakt ut i natten och hamnade på en
pizzeria och där upptäckte jag att jag hade blivit av med min
ena sko. Foten var alldeles svullen på grund av kylan. Allt var
verkligen elände.
Vad visste du om hiv?
Hemma hade jag bara sett aids. Jag tänkte att nu kommer jag
att dö i ett främmande land. Det var alldeles för många tankar
som for genom skallen. Jag hade ingen att dela dem med. Mina
föräldrar var redan döda. Vem skulle jag vända mig till? Hiv är
inget man pratar öppet om, så jag tänkte att jag får behålla det
för mig själv. Så småningom blev jag bekant med en kvinna som
hjälpte mig att hitta en kurator. Jag gick också i kyrkan för där
kunde jag få vara ifred.
Efter ett tag fick jag kontakt med en organisation för hivpositiva.
Vi blev en grupp som träffades och drack te och
bestämde oss för att stödja människor som lever med det här
problemet. Vi kom från olika länder, men knöts samman av
detta. Vi visste hur det kändes att ha hiv.
Hur känns det?
Ibland kan man inte ens få medicinen över läpparna. Det är
fruktansvärt. På något sätt hoppas man också att man faktiskt
ska bli frisk. Man tror att man kan klara sig utan medicinen.
Bieffekterna kan vara problematiska. Jag har fått byta medicin.
Mitt kolesterol har gått upp. Medicinen jag tar nu fungerar bra,