22
Då bodde jag i studentkorridor, men sedan flyttade jag hem igen.
Det var jobbigt både i korridoren och hemma! Och att söka jobb när
man visste att man skulle dö kändes meningslöst.
Tänkte du så, att du var på väg att dö?
Så var det då. Jag hade haft det i sex år och då talade man om tio
års överlevnad. Det var således fyra år kvar. Vad gör man med dem?
Skickar ett cv och skriver att man jättegärna vill ha just det här
jobbet? Så småningom fick jag ändå arbete i en mindre stad.
När började du få behandling?
1996. Jag höll mig informerad och smög med mig kvällstidningen
in på toaletten när det stod om något nytt botemedel. Jag läste
Forskning & Framsteg, från pärm till pärm, det var ungefär som
Bibeln; jag tänkte att jag hittar väl något, här finns min räddning!
Och så småningom kom bromsmedicinerna?
Ja, men då hade jag bestämt mig för att inte ta någon medicin. Jag
var så trött. Jag orkade inte längre. Man skulle få biverkningar av
tabletterna och fortsätta att vara hemlig och aldrig få barn. Jobb
orkade jag nästan inte med. Vänner, nej. Jag hade ingenting att
leva för. Mina systrar hade fått barn, mamma och pappa hade fått
barnbarn. Så de levde sina liv och så fanns jag där någonstans. Den
sjuka dottern.
Kanske grät jag för mycket. Det fanns många tillfällen när människor
i min närhet och i vården inte klarade av det. ”Snyt dig och torka dig”,
kunde de säga. ”Nej, det tänker jag inte göra, jag är ledsen!”