21
Hur tog du hivbeskedet?
Det var det värsta som hänt i mitt liv. Killen jag var tillsammans
med försvann, jag kunde inte gå på bio för där visade de aidsskrämselpropaganda,
jag kunde inte läsa tidningar, jag kunde
inte vara med människor, jag slutade på utbildningen. Allting
försvann för mig.
Jag läste Forskning & Framsteg,
från pärm till pärm, det var ungefär som
Bibeln; jag tänkte att jag hittar väl något,
här finns min räddning!
Sedan skulle man ha kontakt med föräldrar och syskon – och så
skulle man vara tyst, dessutom. Man fick inte prata med någon.
Det blev värk i hela kroppen. Hela jag kändes som en smitthärd.
Hos Röda Korset skulle de vara gulliga och visa att de inte var
rädda och så skulle de krama en. O, jag hatade de där kramarna!
Plötsligt skulle man slå armarna om en massa främmande människor.
Jag ville bara riva ner deras affisch från anslagstavlan där det stod:
”Jag är inte rädd för att krama en hivsmittad.”
I lokalerna hos en hivorganisation träffade jag en kille, som
nog var den som räddade livet på mig. Han hade fått hiv samtidigt
som jag. Han var homosexuell. Jag sov ofta över hos honom och
vi brukade säga till varandra: ”Vi lever i dag också, än har vi inte
spikat igen kistan!” Vi skrattade oerhört mycket, det gör man ju
för att skydda sig.