119
en av klasserna på det där viset som man gör när man går i åttan:
”Öh, varför ska vi behöva hålla på med det här, va?” Då brast det
för mig och jag bara kände hur tårarna kom, och jag svarade:
”Ja, och varför ska jag behöva stå här och undervisa?” Så jag gick
ut ur klassrummet och var borta i flera veckor. Jag klappade ihop.
Sedan var jag sjukskriven i tre år. Men jag hade väldigt bra
handläggare i kommunen och på Försäkringskassan. De insåg
problematiken, dels med hiv och dels med tonåringar mitt i
puberteten. Det behövdes datautbildning på Komvux och där
hamnade jag på halvtid. 2006 skulle man öppna en ny skola
i Hjärup och då sökte jag en tjänst där som lärare i tyska och
svenska, och efter ett år fick jag hand om all undervisning i tyska.
Var du ringrostig då?
Ja, lite grann. Men det gick fint och jag hamnade i ett väldigt bra
arbetslag. Då hade datorerna och internet slagit igenom och jag
blev outad av mina elever som hivpositiv. De hade sökt på mitt
namn och vad kom det upp där? Jo, att jag hade suttit i 1996 års
Smittskyddskommitté som representant för Riksförbundet för
hivpositiva. De hade också hittat en intervju som hade gjorts med
mig i New York när jag var där 1998.
Rektorn ringde en kväll och berättade vad som hänt. Eleverna
hade tagit upp det med sin lärare. Det här var en skola med 450
elever; det innebar 900 föräldrar och farmor och mormor och
så vidare. Men jag hade inga direkt negativa upplevelser bortsett
från obehaget med att plötsligt bli utpekad. Det hela fick goda
konsekvenser för sex- och samlevnadsundervisningen på skolan,
där de fick någonting att bita i. Jag jobbade kvar till 2012 och det