270
var hemskt ledsen. ”Varför det?” undrade jag. ”För att vi har ett
positivt besked.” ”Vad bra”, sa jag. ”Nej, tvärtom”, sa hon och
jämförde mitt återstående liv med en tågresa mellan två stationer.
Till ändstationen var det tio-femton år kvar, gissade hon.
Jag bearbetade aldrig någonting
förrän jag blev vuxen.
Jag kunde inte veta att jag skulle få hiv,
men jag kunde också ha gjort andra val.
För mig handlar det om att vara behövd.
På kvällen fick jag panikångest. Jag kom inte utanför dörren. Jag
kunde inte sova. Jag kom inte in i duschen. Jag vågade inte gå över
gatan till affären. Den här ångesten jobbar jag fortfarande med.
Jag har jättesvårt med tillit. Åker jag tåg känner jag mig instängd
och tycker att jag saknar kontroll över situationen. Det är jädrigt
obehagligt. Det är klart att om man har levt i tio år med våld och
skyddade personuppgifter rubbas tilliten.
Den här mannen som jag fick hiv av dog i hjärnblödning
ganska snart efteråt. Han hade haft sjukdomen sedan 1991 och
kanske fört över den till fler, det vet jag inte. Han hade tydligen
berättat för läkaren att vi hade varit ihop. Jag vände mig till en
advokat som polisanmälde det, och det blev en prejudicerande
dom där de för första gången dömde en man som var avliden.
Tidningarna ringde mig, men jag varken kunde eller orkade
säga någonting.