47
flytten i etapper, från mindre städer till större. Men det var nog
bara något år som jag förblev så där ordentlig. Sedan satte jag in en
annons i Gula tidningen och sökte vänner. Det blev ingången till ett
mångårigt festande.
Jag visste inte att jag hade den här utåtriktade sidan. Tidigare
hade jag varit tystlåten och rädd att visa mig. Jag blev mobbad
alla de där åren. I skolan tyckte de att jag var tjejig, det gamla
vanliga, klassiska.
Allting vände när jag kom till Stockholm. Det var som en explosion
i kläder och uteliv och alkohol. Jag gick på alla uteställena flera
dagar i veckan. Det var väldigt experimentellt på den tiden, i slutet
på 80-talet och början på 90-talet. Det var mycket svartklubbar
och konstiga uttryck och olika sorters människor; man kunde vara
syntare eller rocker eller hare krishna.
Sedan umgicks jag mycket med modemänniskor. Jag började faktiskt
jobba lite i modevärlden som assistent till en stylist. Det var visningar
och vi gjorde modereportage i tidningar. Vi reste till Milano
och Venedig och London. Det här festlivet var helt otroligt. Under
många, många år var det jättekul. Men att i längden hålla hjärnan på
en nivå som klarar av både alkoholen och hivproblematiken …
Man tänkte ju på hiv hela tiden, det gjorde man. Men jag bara
levde på. När jag nu äntligen hade hamnat i kretsar som jag tyckte
om, där det var nytt och spännande, där jag verkligen fick leva ut och
ha sex som jag ville – ja, då valde jag hellre det än att skydda mig och
ta hand om mig som jag borde. Jag har aldrig känt någon skam eller
skuld för detta. Det var bara en stor lust till livet.
Det här med skammen och skulden hänger ihop med att det är
något sexuellt. Man blir kategoriserad. Antingen har man då levt
promiskuöst eller så är man drogmissbrukare.