226
Jag är aktiv i flera föreningar, både lokalt här hemma och nere i
Afrika. Jag är i gång hela tiden, men jag har varit arbetslös under
en längre tid.
Under många år har jag bott utomlands och när jag var 30 år
träffade jag en kille i ett afrikanskt land. Det var kärlek vid första
ögonkastet. Jag blev också kär i det landet eftersom människorna
där påminner om oss svenskar. Vi har samma tonläge. De är raka
människor, de går inte bakom ryggen på en.
När jag reste dit första gången var de vita där nere sådana som
såg sig som lite förmer. Det har aldrig legat för mig. Jag åkte på lastbilsflaket
till marknaden. Jag åt med fingrarna och tvättade mina egna
kläder. Hade jag varit snofsig hade jag aldrig haft alla de här människorna
runt mig. Jag tar seden dit jag kommer, jag anpassar mig.
Mycket kraft i mitt liv gick åt när mitt bonusbarnbarn fick hjärntumör
och dog. Då hade jag mer eller mindre bott på sjukhuset och
kämpat och kämpat med honom. Han var den jag prioriterade högst.
I mitt hjärta var han och hans syskon mina biologiska barnbarn och
när han gick bort var det som ett stort svart hål och jag tänkte att nu
hamnar jag på mentalsjukhus, det här kommer jag aldrig att klara av.
Smärtan var fruktansvärd.
För mig har det varit en stor sorg att inte kunna få barn. Jag vet
inte om det berodde på spiralen eller något annat när jag var ung.
”Du kommer inte att få några egna barn”, sa läkaren till mig när jag
var 16 år. Jag gick hem och bara grät.
Jag har varit gift, men lever ensam. Jag har försökt med provrörsbefruktning
och blivit gravid varje gång, men fått missfall. Jag har
mått hemskt dåligt och känt mig som en halv kvinna. Jag hade inte
riktigt accepterat den situationen när jag 2003 fick beskedet att jag
hade hiv. Då krympte jag ännu mer, till en fjärdedel; jag blev en