151
sonen berättar
Det är klart att det var chockartat att mamma hade fått hiv, men det
drunknade på något vis i helheten i samband med pappas död och allt
som hängde ihop med den. Det hela kom som en blixt från en klar
himmel. Vi var lyckligt ovetande allihop. Pappa hade varit sjuk i ett
halvår, men det var ingen som kopplade ihop detta med något annat.
Den närmaste tiden efteråt fick vi förstås ta hand om mamma.
Eftersom jag bodde närmast och inte hade egen familj blev det naturligt
att det var jag som fick dra en ganska stor del av lasset.
Hur uppfattade du att hon mådde?
Hon var väldigt deprimerad och kränkt. Det tog åtminstone ett halvår,
kanske ett år, innan det vände. Omständigheterna tog hårt på henne
och det var inte lätt att plötsligt bli ensam på det viset.
Men tiden gick och så småningom återgick tillvaron till det normala.
Mamma började arbeta och träffade nya människor. Hon fick också en inne -
boende av en slump; det var en avlägsen bekant som inte hade någonstans
att bo och när han flyttade in blev det väldigt positivt. Han visste inte
någonting om det som hänt och därför kunde de prata om lite andra saker.
Var du orolig i det tidiga skedet?
Det var man väl lite grann. Man undrade vart det skulle barka hän.
Det var ju jobbigt för mig också och det blev dubbelt så jobbigt eftersom
det var så jobbigt för henne. Det var ett tufft år, det var det.