135
Vad har du för perspektiv på livet framöver?
Först trodde jag att jag inte ens skulle bli 30. I dag hoppas jag att jag
ska bli riktigt gammal. Men det ska vara gott att leva också. Eftersom
jag inte haft familj och barn går jag och oroar mig för att bli ensam.
Annars har jag inte grubblat så mycket över åldrandet än. Successiva
förändringar är svåra att se. Ibland tänker jag att jag behöver gå ner
i vikt och i nästa stund tänker jag att det inte är så farligt ändå.
Jag tycker att ordet smittad är ganska stigmatiserande, så jag
brukar tala om oss som folk som lever med hiv eller är hivpositiva.
Många tänker sig att smitta är någonting som kommer genom luften,
som en förkylning. Vi är väldigt lite smittsamma i dag, nästan inte
alls. Risken är försumbar.
Kan man ställa speciella krav på vården och hemtjänsten
om man är hivpositiv?
Tidigare fanns det speciella hivteam i Göteborg, men de försvann i
början på 2000-talet. Medicinerna hade blivit så effektiva att folk
inte gick och dog längre. Jag kan sakna omtänksamheten från den
tiden, det fanns ett gästhem och volontärer och man kunde sitta och
snacka. När bromsmedicinerna kom försvann det där gästhemmet.
Skulle man nu hädanefter leva ett långt liv som alla andra försvann
man i mängden.
Det bästa är om allmänkunskapen ökar. På vissa ställen inom
sjukvården skulle de behöva googla lite. Ibland kan jag bli förvånad
över den okunskap som finns. Många yngre bekymrar sig inte
över huvud taget. De inom vården som var med på 80-talet ser
betydligt allvarligare på det här än de som är under 30 år, oavsett
vilket yrke de har.