176
Hiv är inte min enda diagnos. Det huvudsakliga skälet till att
jag inte längre står till arbetsmarknadens förfogande är mina
lungproblem. De är inte hivrelaterade, men kombinationen gör
situationen svårare. Jag har tidigare jobbat som löneadministratör
och redovisningsekonom.
2004 fick jag veta att jag hade hiv. Det var väldigt ångestframkallande
och jobbigt i kanske fem-sex år. Visst hade det kommit
fram bra mediciner, men det kändes ändå som om jag var ensam
om det här. Allt var slut, isoleringen skulle bli väldigt stor. Jag
kände inte någon i samma situation.
Jag fick reda på det i samband med att jag gick till läkaren med
andra problem som luftvägsinfektioner och hudutslag. Då ville
man också göra ett hivtest. Det visade sig positivt, vilket var som
ett slag i ansiktet. Det där var ju någonting som andra fick. Det
hände inte mig.
Jag har ingen aning om hur jag fick det. Man kan misstänka
att jag har gått med det ganska länge. Förmodligen hände det i
Stockholm i mitten på 90-talet. Jag vet inte vem jag har fått det
från. Utan min vetskap hade jag det i kroppen när jag flyttade
ihop med min sambo i Göteborg 1998, men det var först sex år
senare, flera år efter att vi bröt upp, som jag fick diagnosen. Såvitt
jag vet är det bra med henne.
Man satte in behandling med en gång. Det var en svår tid i
början; det blev som ett krig inuti kroppen. Jag har bytt mediciner
några gånger under de här åren. Den jag började med fick mig
att må väldigt dåligt med buksmärtor, kräkningar och förstörda
nätter. Biverkningarna sliter på en när man inte får möjlighet
att ladda batterierna med sömn. Så småningom hittade man en
cocktail som fungerade bättre. Nu får jag hantera andra biverk