65
att jag även behövde pacemaker. Den är verkligen guld värd och en
hjälp till ett normalt liv.
När de kom och sa att jag hade testat
positivt för hiv, tänkte jag:
”Yes, det var inte cancer!”
Jag tar en tablett om dagen mot hiv. Pillren är stora, men det är
enda omaket. Det som var besvärligt innan jag fick diagnosen var
att jag var olidligt trött och tappade förbaskat mycket hår och fick
en del eksem. Jag blöder också lite lättare än vanligt.
Vad har du för önskemål när du tittar framåt?
Jag ser mig inte som speciell på något sätt. Jag kan leva precis som
vanligt. Vi har otroligt bra kontakt med infektionskliniken i Falun så
om det blir följdsjukdomar är jag säker på att läkarna snabbt hittar dem.
Samarbetet mellan läkarna på olika avdelningar verkar fungera väl.
Det jag tycker är urviktigt är att man får folk att förstå att det
går att leva ett fullgott liv med hiv, det är inte farligt om man sköter
det. Man måste emellertid utöka provtagningarna. Det är de som
ännu inte fått vetskap om sin hivinfektion som är de farliga. De är ju
de som smittar. Jag var själv en del av mörkertalet i två år och under
den tiden kunde jag inte ana att jag skulle vara en tickande bomb.
Jag har, turligt nog, inte fört smittan vidare och jag ser det som
en viktig uppgift att få bort skammen och stigmatiseringen kring
vår infektion.