272
Jag har bott på en mindre ort och när jag skulle till tandläkaren
hade de klätt in hela rummet; de hade plastkläder, visir och
allting. Jag gick därifrån. Jag har varit med anonymt i radio och
då ringde min chef upp mig och undrade vad jag höll på med.
Folk kunde ju känna igen min röst och jag kunde skada företaget
om jag berättade att jag hade hiv.
Jag kan känna att allt det här, med hiv och missbruk och skyddade
uppgifter och min dotter, är lite för mycket. Samtidigt vill jag
inte längre ha något skyddsnät som gör att jag inte kan säga det
ena eller det andra. Jag var så trasig de där åren. Jag gick på det
tyngsta artilleriet, umgicks med de tyngsta människorna och de
värsta langarna. Jag insåg att om jag inte klipper nu kommer de
att klippa mig.
Blev du utnyttjad av killar?
Nej, faktiskt inte. Jag var inte en sådan som prostituerade mig.
Men jag hamnade ju väldigt fel med farliga män. När jag var liten
blev jag sexuellt utnyttjad och jag tror att där finns en röd tråd
och förklaringar till att jag gjort vissa saker. Det hände när jag var
åtta år och han fick fängelse i fyra år, men i min familj pratade
man inte om sådant. Han som gjorde det var en man som skötte
om korna på bondgården där vi barn hälsade på. Min pappa sa
alltid: ”Titta aldrig bakåt, titta bara framåt.”
Jag bearbetade aldrig någonting förrän jag blev vuxen. Jag
kunde inte veta att jag skulle få hiv, men jag kunde också ha gjort
andra val. För mig handlar det om att vara behövd. Jag levde
aldrig upp till min pappas förväntningar. Jag har alltid fått höra
att jag inte var god nog. Min mamma ställde sig bakom honom