38
Jag är singel och lever med sjukersättning. Efter en bilolycka i
min ungdom får jag livränta. Den hemlighet jag bär på, och som
begränsar mig väldigt mycket, är att jag har hiv. Det är bara min
dotter som vet om det. Jag kan inte berätta det för mina vänner,
det klarar jag inte. Jag är inte där ännu.
Så jag har levt ett ganska hemligt liv. Jag har fått jättemånga
blodtransfusioner. Jag har aldrig missbrukat, jag är inte alkoholiserad,
men jag hörde av mig till Länkarna för jag ville veta hur jag
hade kunnat få hepatit C. Jag läste en artikel om en bekant som
hade fått den sjukdomen, men han hade ju knarkat. Jag mådde
dåligt och skulle gå igenom en hepatitbehandling på tre månader.
Samma dag som vi skulle börja kom en annan läkare fram till
mig i sjukhuskorridoren och berättade att de hade upptäckt att
jag hade hiv. Därför kunde de inte börja behandla hepatiten.
Efter beskedet blev det trots allt
en lättnad: jag kommer inte att dö.
Jag hade ju legat där, förvirrad
och avsmalnad, och planerat
min egen begravning.
Det där tog hårt psykiskt; jag blev konstig och destruktiv. Jag
isolerade mig. Jag kunde gå ut och dricka och då släppte allting.
Jag har haft det beteendet tidigare, jag är en rastlös själ som kan
verka lugn, med fötterna på jorden, men jag har också en annan
sida där jag nog har bedövat någon form av ångest.