166
Jag ville inte vara gay, så jag erkände inte det för mig själv.
Egentligen vill jag inte vara det nu heller, men jag har accepterat
det. Jag skulle hellre vilja vara heterosexuell, men inte för att vara
gift med en kvinna och ha barn. Det är inte det som det handlar
om. Jag skulle bara vilja vara lite mer manlig än vad jag är.
Nu vill jag inte sjunka tillbaka utan tänka framåt. Jag är med i
en grupp där jag får sjunga Povel Ramel-låtar och leda allsång. Jag
går en runda i parken varje dag. Jag är ute och cyklar och jag målar
tavlor och små vykort.
Jag är uppvuxen på landet, i en liten by, och jag blev rätt mobbad
i skolan för att jag lekte med tjejer. Jag kastade boll och hoppade
hage och rep när killarna spelade fotboll. Ingen ville ha mig i sitt
lag. Jag blev kallad fröken Fredriksson. De som var lite äldre var
hemska mot mig.
I tonåren var det tufft. Jag var tillsammans med en tjej i ett och
ett halvt år. Vi åkte i baksätet på bilar och pussades, men det var
liksom en täckmantel. Det verkar inte klokt i dag. Jag var ju intresserad
av hennes killkompis som satt i framsätet. Jag upptäckte det
här redan i årskurs sex när jag inte ville duscha med killarna.
Jag var över 30 år innan jag hade sex. Det är rätt sent. Jag var
33 och hade gått ut Musikhögskolan. Då började man leta, och var
letar man? Jo, i parker. Och hur kul är det?
Det finns folk som säger till mig att jag har haft aids. Nej, det
har jag inte. Aids är en livsfarlig sjukdom, hiv är en livsfarlig smitta
som inte har brutit ut i någon sjukdom. Den går att dämpa eftersom
vi har så bra mediciner. Jag tar bara en tablett om dagen. 2012 tog
jag sju. Jag har aldrig känt några biverkningar.
Alla människor är inte hivmedvetna i dag. Många ungdomar
kan säga: ”Vadå, det finns ju bromsmedicin.” Men det är mycket