82
Det påverkade mitt liv på djupet. Jag kände mig som om jag
inte längre var människa. Jag var ingenting.
I mitt hemland är den här sjukdomen skamlig. Min mamma
och mina syskon vet ingenting. Om jag berättar det för dem
kastar de ut mig. De kommer inte att kunna ta min hand eller
pussa mig på kinden. De tror att jag smittar. Det beror på dålig
kunskap. Jag var där och hälsade på för ett par år sedan och hade
jag berättat det då hade jag fått sova på gatan.
Medicinen fungerar bra, jag har inga sådana problem. Men hiv
har påverkat mitt liv väldigt mycket, du kan inte ana. Varför ska
jag lida på det här sättet? Hela livet har jag ju kämpat.
Om jag får förtidspension vill jag gärna hjälpa barn som är
föräldralösa och hivpositiva. Det är min dröm. Men jag kan inte
bo i mitt hemland, det finns ingen demokrati där. Min dotter har
ett bra jobb här i Sverige och jag får mycket stöd av henne. Jag är
med i en frikyrkoförsamling och går i bibelskola en gång i veckan.
Jag tror att min Gud en dag kommer att befria mig från sjukdomen.
Det tror jag på.