131
sex. Det var i Atlanta i USA. Ett och ett halvt år senare fick jag
reda på det över telefon när jag hade ansökt om att bli blodgivare.
Det kom som en chock för en 23-åring, som fortfarande var lite
fundersam kring sin sexuella orientering. Hiv! Man kom ihåg
kampanjerna från 80-talet med aidsdelegationen.
Hade jag fått beskedet efter 1996, när de effektiva bromsmedicinerna
kom, hade läkaren kunnat säga att du har drabbats
av en infektionssjukdom som kan leda till döden, men nu har vi
mediciner så det behöver inte gå så illa. Att däremot få hivdiagnos
före 1996 var inte roligt. Det var en dödsdom. Hela livet sattes på
paus, kan man säga.
Vad gjorde du då? Och vad gjorde läkarna?
Det fanns inte så mycket att göra. Det fanns AZT, det fanns
halvdåliga mediciner som inte gav så mycket. Min inställning
var ganska naiv och det tror jag räddade mig till viss del. Många
skapade ett skräckscenario, där de såg sin begravning och de
anhöriga med böjda huvuden. Jag tänkte aldrig så långt.
Jag skyddade mig inte. Ska man kritisera folk för att de biologiskt
utsätter sig för större risker än de som är mer försiktiga av
sig? Till mitt försvar kan jag säga att jag fortfarande var osäker på
var jag stod rent sexuellt. Jag var väl fortfarande ute och kollade
läget. Jag tycker att alla har rätt att göra fel, men i en del fall kan
det vara ett misstag som man får leva med resten av livet.