235
sammanfört oss berättade för henne att det inte var så farligt, och
efter ett par månader ringde hon och då återuppstod kontakten.
Först blev hon rädd. Hon hade den gamla 80-talsbilden. Men i dag
är det inga problem.
Själv hade jag inte heller någon särskilt positiv bild. I min
journal stod det visserligen att patienten gjorde ett lugnt och
samlat intryck, men inuti var det kaos. Ångest syns inte alltid.
Men jag fick mycket hjälp hos en organisation för hivpositiva.
Vilka behov hade du då?
Samtal. Prata, prata, prata. Jag hade tusen miljoner frågor. Det
fanns ingen annan jag kunde prata med, inte ens mina bästa
kompisar. De förstod inte. Men hos den här organisationen
fanns resurser och folk som kände igen frågorna. En oro jag hade
var ju att jag aldrig mer skulle kunna träffa någon och inleda
en förbindelse.
Rektorn i realskolan sa en gång att han nog måste relegera
mig för att jag hade rökt utanför skolan. Jag mådde rätt dåligt
när han sa det, men det här beskedet var värre. I dag däremot
är jag som en lärka. Den resa jag har gjort har fått mig att
mogna oerhört. Jag har fått större förståelse för människor
som är utsatta.
Men även om du känner dig starkare kan du inte
berätta om det?
Nej. Mina barn vet inte om det. Jag skäms fortfarande på något
sätt, det gör jag. Stigmat sitter djupt.