30
Min hustru och jag har sedermera levt ett väldigt bra liv
tillsammans. Men jag har ju inte gått ut och pratat om det. Jag
har levt med det här i mer än trettio år och jag känner inte av
det. Jag spelar golf och är ute och musicerar och umgås. Det är
ingen, tror jag, som kan se på en att man är hivpositiv.
Jag tycker inte att det har förändrat mitt liv. Jag vet inte om
det beror på medicineringen eller om det är ärftligt att jag också
har typ 2-diabetes. Egentligen har jag nog mer problem med
den, men det är klart att det hivpositiva ligger och spökar. Jag
menar, folk pratar om att de har den ena sjukdomen eller den
andra och då tvingas jag sitta där och vara glad och trevlig och
tycka synd om dem, trots att jag också skulle behöva bli tyckt
synd om!
Mina båda yngsta barn vet inte om det här. Och min hustrus
barn vet inget heller. Att ta det där steget har jag lite svårt för.
Det är mitt största dilemma.
Jag har inte gått ut och pratat om det.
Jag har levt med det här i mer än trettio
år och jag känner inte av det. Jag spelar
golf och är ute och musicerar och umgås.
Möjligheten att bli sjukpensionär har aldrig existerat för mig.
1997 hade man kommit på det här med bromsmediciner. Fysiskt
har jag inte känt av några biverkningar. Efter mindre än ett år
med medicinen var jag nere i omätbara värden.