165
plötsligt pratade jag rakt ut i luften om någonting helt annat.
Jag kände mig trött och orkade inget. Det slutade med att fyra
månader av mitt liv försvann, jag kunde inte komma ihåg någonting
mellan november 2011 och februari 2012. Jag åt nästan ingenting.
Jag trodde att döden stod och väntade på mig.
Det visade sig då att jag hade en väldig massa virus på min hjärna.
Jag hamnade på infektionskliniken och låg där en vecka utan att
minnas någonting av det. Sedan vaknade jag upp på ett vårdhem.
De berättade för mig att jag hade hiv. Min första tanke var att jag inte
ville leva. Jag kände mig snuskig och pestsmittad. Det var så hemskt.
På vårdhemmet placerades jag bland senildementa. På nätterna
hörde man folk som skrek och hade dödsångest. Jag kan inte förstå
att jag hamnade där när jag hade fått en hivdiagnos. Jag borde vara
någon annanstans. Personalen på vårdhemmet pratade aldrig med
mig. De frågade bara om jag hade duschat.
Jag tror att jag har haft hiv väldigt länge. Det finns tre män som
jag har umgåtts med på det sättet sedan 1984. Jag vet att en av dem
är död, den andre har jag träffat och den tredje har flyttat och honom
vet jag ingenting om.
Jag har alltid levt ensam. Jag har bara varit sambo med min katt.
Jag har levt fel liv. Jag låtsades att jag var någon annan.
Jag har haft förmånen att vara dansant. I Simrishamn gick jag ut
med kompisarna som inte var några gaymänniskor. När vi var ute
och dansade var det med tjejer. Jag har aldrig dansat med en kille.
Det vill jag inte. Så man är lite kluven …
Mitt liv började när jag var 55 år, det var då jag blev Kenth
Fredriksson. Då berättade jag för min rektor att jag var gay. Jag
klarade inte längre av att gå till jobbet. Jag mådde så dåligt av att
låtsas. Det hade jag gjort i många år.