201
tillvaro över huvud taget. Min man tog det inte så bra och med
hänsyn till honom berättade jag inte för någon annan än min
mamma. Kanske var det en börda att behöva veta det, men jag
tyckte i alla fall att just hon, mamma, skulle klara av det.
Gjorde hon det?
Hon tog det ungefär som jag. Vi är lika på det viset. Hon höll
god min inför mina syskon. Det är väldigt olikt mig att vara tyst
om någonting, men vi höll tyst i fem år. 1996, under min andra
graviditet, berättade jag det för min yngre syster och då tog det
hus i helvete. Jag är så otroligt glad för de fem åren innan, då jag
fick vara en vanlig, normal småbarnsmamma. Jag kunde leva
mitt dubbelliv, med min hivbubbla och min mammabubbla och
min yrkesroll.
Man får inte glömma att vid den tiden fanns det inte mycket
hopp. Jag började prenumerera på veckomagasinet Time, som hade
många artiklar om hiv ur ett amerikanskt perspektiv. Den vägen
fick jag reda på att det började dyka upp mediciner.
Jag var med i några forskningsstudier där jag först fick placebo.
Efter det fick jag prova Retrovir. Jag fick information om en massa
detaljer, men ville egentligen inget veta. Framför allt ville jag inte
lägga det på minnet. Jag ville bara vara frisk så länge som möjligt.
Jag tuggade i mig några äckliga tabletter, som senare visat sig ha
gjort mig resistent mot vissa av dagens mediciner. Men det var
mest kliniska tester, det kändes som om det inte fanns tid till
annat. Man famlade i blindo.
Jag tror att jag då hörde att medelöverlevnadstiden var sexton
år. Så jag tänkte att 50 blir jag i alla fall inte. Jag raderade alla tankar