227
25-procentare. De första sex åren efter beskedet ville jag bara ta livet
av mig. Jag var så förtvivlad.
När jag fick hivbeskedet var jag i ett förhållande, men jag mådde
inte bra efter att ha fått reda på det här, och sedan blev jag förnedrad
och illa behandlad. Jag vet precis när det gick in i kroppen. Det var
med en kille som jag hade känt i många år och som jag hamnade i
säng med. Sedan tänkte jag inte mer på det, men jag hade glömt min
kofta hos honom och gick tillbaka efter ett par dagar och då sa han:
”Kan du sätta dig ner?” ”Vadå?”, sa jag. ”Vi är kvitt”, sa han. ”Vad
menar du?” ”Det kommer du att upptäcka.” Det var en medveten
handling. Han hade varit kär i mig, och jag hade nobbat honom.
Jag rasade i vikt och började tappa håret. Jag låg hemma och
försökte ringa efter ambulans, men kunde inte hålla mobilen, så svag
var jag. Det slutade med att jag hamnade på infektionskliniken vid
midnatt. Då var jag i sådant skick att jag kräktes blod. På fjärde dagen
kom min lillasyster dit och fick in mig i en dusch. Hon var chockad.
Min kropp såg ut som om den låg på bårhuset. Jag var blålilamelerad.
När jag piggnade till sa läkarna att om jag inte hade kommit in
då, hade jag inte överlevt natten. De tog säkert hundra prover, men
ingen gjorde ett hivtest.
Senare gjorde jag en polisanmälan mot den här killen. Det visade
sig att han hade varit hivpositiv i tio år och slarvat med medicinerna.
Jag blev smittad i november 2002 och hamnade på sjukhuset en
vecka senare. När jag fick diagnosen året därpå bröt jag ihop. Det
var så skamligt för mig, jag ville bara duscha av mig allt. Jag äcklades
över mig själv.
Det dröjde nio år innan de satte in medicinering. Min första
medicin hette Atripla och den gjorde att jag inte kunde gå ut om
kvällarna. När jag hade tagit tabletten kändes det som om jag hade