146
Min man gick bort i samband med att han fick sin hivdiagnos.
Då tog de prov på mig som visade att jag också var positiv. Det var
väldigt dramatiskt allting. Det gick fort. Han hade visat tecken på
att inte må bra, men han bekände aldrig någonsin att han visste
vad det var. Jag fick mitt besked fjorton dagar efter att han fick sitt
provsvar, och sedan levde han bara knappt en och en halv månad
innan han gick bort.
Det var så oväntat. Andra kanske kan tycka att det var naivt av
mig, men när jag frågar bekanta och barn var det ingen som visste
något. Om det hade varit uppenbart borde någon ha sagt eller tyckt
någonting. På vårdcentralen gav de honom hostmedicin. Senare
satt jag en hel natt med honom på sjukhuset och då sa de att det
var lunginflammation.
När inte ens läkarna drar några slutsatser, hur ska jag då
kunna veta?
Eftersom min man jobbade på distans kunde han ha ett liv vid
sidan om, som jag inte visste något om. Han lyckades också dölja hur
dålig han faktiskt var. När han slutligen kom in på ett mindre sjukhus
konstaterade de ganska snabbt att han hade en tumör i halsen,
och så upptäckte de hans hiv.
Vet du hur han blev smittad?
Nej. Fast jag förstår ju att han har varit ihop med män. Jag hittade
anteckningar. Hans första reaktion när läkaren berättade för honom
att det här inte var vad de trodde, utan att alla indikationer tydde
på hiv, var att inte säga någonting. Jag sa direkt: ”Nej, det kan det
inte vara, för jag är inte sjuk.” Jag visste ingenting. ”Det måste vara
fel”, sa jag. De tittade bara lite överseende på mig. När läkaren