278
Förståndsmässigt var jag emot knark, men min hjärna ville bli
belönad igen och igen. Till slut kunde jag inte handskas med det.
Jag började umgås med hemlösa, men senare kände jag mig
mindre och mindre hemma bland dem. Dels var det tufft att vara
bög i den världen, dels fanns det inget kamratskap. Jag blev lurad,
folk snodde saker, jag var lite godtrogen.
Jag hade en bostadsrätt och den sålde jag och flyttade ner på
mitt kontor. Det var inte meningen att det skulle bli en knarkarkvart,
men det var vad det blev till slut. Alla pengar försvann,
allting var slut. Jag hatade mig själv för att det hade gått som det
hade gått. Och hatar man sig själv och lider av självförakt spelar
det ju ingen roll om man blir hivpositiv. Man kan lika gärna dö.
Om inte min dotter hade funnits hade jag kanske struntat
i allt och bara knarkat på. Men hon fanns där. Jag ville inte att
hon skulle bli utan sin pappa.
Var det hivbeskedet som gjorde att du slutade
med drogerna?
Det kan man säga. När jag pratade med doktorn och kuratorn på
mottagningen berättade jag för första gången för någon hur det
var. Jag hade levt ett dubbelliv. Nu fick det räcka. Sedan tog det
ett år innan jag lyckades. Jag åkte till ett behandlingshem, jag var
tvungen att resa bort för att klara det.
Hivbeskedet fick jag bara tre månader efter att jag hade smittats.
Jag tror att jag vet vem det var. Jag har inte sökt upp honom även
om jag var hatisk mot honom i början. Han såg lite sjuk ut och
berättade att han hade varit och bytt blod. Men han sa att det var
cancer. En annan bekant var hemma hos honom och upptäckte att
han hade hivmediciner i kylskåpet.